DET SISTA SOM ÖVERGER EN.

Elly har varit lite upp och ner och äter inte mat som hon brukar. Det kan tydligen finnas många olika anledningar till det, men jag går direkt till det värsta tänkbara. Det är något som vuxit fram under Annies sjukdomsperiod. Att jag är en orolig själ. För mig känns det helt rimligt, att känslan av att ha nära till oro liksom blir en del av en. Om man tänker på det, så var jag orolig för Annies liv under 3 års tid. Och många, många gånger trodde jag att stunden var inne. Det har lett till att jag snabbt oroar mig för att mina närmaste, ska dö.

Jag vet på något sätt hur "lätt" döden kan komma. Hur oundvikligt det kan vara. Det gör att jag inte kan hålla ett rimligt avstånd från det längre. Det är där, rakt framför mig, hela tiden. Det är som att döden är en ständig följeslagare. Förut gick han där bredvid, utan att göra så mycket väsen. Nu ser jag honom bredvid mig vart jag än går. Han tittar på mig, pekar på sitt armbandsur, och påminner mig om hur flyktigt livet kan vara.

Därför tänker jag det värsta tänkbara direkt. Så det var bara att packa in Elly i bilen imorse. Jag kollar henne hellre en gång för mycket än en gång för lite. Sen att det är veterinärbrist gör ju inte att det känns bättre... Jag räknar med en hel dag på Strömsholms Djursjukhus.

Undra om det är klokt eller inte, att alltid tänka det värsta? Man kan ju ändå inte förbereda sig på döden. Kanske är det bättre att hålla siktet på hoppet.

Hoppet är ju ändå det sista som överger en.