DET ÄR ALDRIG FÖR SENT

Det är hög tid att känna det som behöver kännas. Jag ska ge mig själv tid för det nu, och tid för att andas. Det här är en text om att ta vara på sitt nu och sina nära och kära. Det ska jag göra. Vi hörs efter jul. Ta hand om er!

Det är aldrig för sent att säga till någon, att du älskar henne. Döden må kännas avlägsen, långt borta, avgörande, obegriplig och mörk. Men det är bara en tunn linje mellan liv och död och döden är det enda i våra liv som vi vet helt säkert kommer att komma. Du kan fylla din almanacka med måsten och göra upp femårsplaner av dina drömmar, men du kan ändå aldrig veta helt säkert var du står imorgon. Eller om den du står bredvid finns kvar inom räckhåll. Men du vet helt säkert, att du en dag kommer att dö.

Jag skriver inte det här för att ge dig ångest. Döden förknippas helt felaktigt med ångest. Jag menar, självklart förknippar jag min dotters dödstillfälle med ångest. Självklart förknippar jag hennes frånvaro med ångest. Men döden i sig, den är inte din fiende. Nej, jag skriver det här för att ge dig perspektiv. För att väcka din inre björn som sover bort livet, eller som lägger all sin tid på att stressa inför perfektion av olika slag. Jag skriver det här för att jag på något sätt har stirrat döden i vitögat, och att det är min största övertygelse, att när döden kommer för att hämta mig så är det inte av illvilja. Det är av försoning. För att förlåta och förlåtas. För allt som kändes som krig inuti. För det som jag inte såg, som fanns precis framför mig. Och för det som togs ifrån mig, alldeles för tidigt.

Jag skriver inte det här för att jag plötsligt mår toppen och tycker att livet och döden är super. Nej, jag skriver det här för att bevisa motsatsen. Och för att livet måste fortsätta ändå. För att livet och döden känns som en storm som kryper närmare varje dag. En karusell som aldrig stannar. Jag skriver det här för att det inte går att kontrollera det okontrollerbara. Jag skriver det här för att du ska känna dig lite mindre rädd. Du kommer att dö en dag och även någon du älskar. Men under tiden måste du vakna upp och se vad du har framför dig. Det som är nära dig. Den som du älskar som fortfarande står inom räckhåll. Men också, våga viska till den som är död.

Högtider, så som jul, är för mig en tid på året då gränsen mellan liv och död suddas ut. Det är också därför jag skriver det här. För att anhöriga som är döda, kommer närmare. Det innebär också att sorgen kommer närmare. Kärleken är starkare och dens hemlöshet blir påtaglig. Jag pratar mer med saknade personer, och jag känner deras närvaro i små ting. Men jag måste också ge mig själv en möjlighet att upptäcka deras små tecken och meddelanden. Fokuserar jag på perfektion, rädslor och stress, så missar jag det. Eller om jag låter rädsla för jobbiga känslor och sorg, hålla mig sysselsatt till den grad, att jag ska slippa känna. Då missar jag dom små ögonblicken. Därför skriver jag det här, för att du inte ska missa dom små ögonblicken. För nu är det hög tid att känna allt som behöver kännas. Jag måste varva ner, ge mig själv tid för att ta djupa andetag. Ta mig tid för stunder av tystnad. Så att jag kan höra det som är svårt att höra.

Jag skriver det här, för att det aldrig är för sent att säga till någon, att du älskar henne. Döden må kännas som massor av saker. Men långt borta är den inte. Och hon som väntar där kan höra allt som du vill säga. Allt, som du, vill säga.

Jag älskar dig.

Jag älskar dig.

Jag älskar, dig.

Jag skriver också det här, för att ge dig en julkram från mig. Hur sorglig, tuff, fin eller kall julen än må vara, så för den oss alla samman. Därför skriver jag det här, för att jag nu loggar ut för att höra det som är svårt att höra. För att säga det som är svårt att säga. För att jag behöver tid för min sorg. Ta dig den tiden du också! Ge sorgen en alldeles egen plats i soffan, bredvid julgranen. Det är inte farligt. Den är där för att sudda ut gränsen mellan liv och död.

Så att det aldrig blir för sent,

att säga

att du älskar henne.