top of page
  • alice.skriver

Destinationen

Resan genom livet har varit lång och svår för mig. Det är ingenting jag ägnar särskilt mycket tid att tänka på till vardags. Men det blev extra tydligt för mig hur länge jag hade kämpat för att komma fram när du landade i min mage. Det var som att syftet med allt plötsligt var rimligt, för i slutet av eländet stod du och väntade på mig. Du var destinationen jag inte visste fanns, men blint slängt mig ut för att nå fram till. Vägen jag så många gånger ifrågasatt var plötsligt värd att ha vandrat. För där fanns du. Och plötsligt hade jag någonting som jag hade gått om alla de där vägarna för, igen och igen. Jag hade dig, Elise. Jag är förbannad på livet för att jag tvingades in i ett av helvetets hörn. Ett hörn där jag inte kunde skydda dig eller ge dig ett bra liv, där jag behövde sticka tusen hål på mitt eget hjärta och sedan nästintill förblöda av sorg för att jag inte kunde hålla dig trygg. Du var trygg i min mage, men du hade aldrig kunnat vara trygg utanför min kropp. Jag kunde inte hålla honom borta från dig. Jag kunde inte ge dig säkerhet. Jag fick dig och sen förlorade jag dig om och om igen. Det var inte bara på din dödsdag som du dog. Jag förlorade dig varje gång jag precis fått upp hoppet om att han skulle kunna älska dig på ett sätt han inte var kapabel att älska mig. Jag förlorade dig varje gång han hade love bombat mig till trygghet men någon timma senare blev samma helvetesperson, eller värre. Då dog du. Jag fick dig som ett frö i min mage och första gången jag någonsin kissade på ett test och ett vagt, nästintill osynligt streck syntes, fylldes jag av en stark obehaglig känsla av rädsla kombinerat med dåligt samvete. Jag hade längtat efter den stunden i flera år. Det fanns inga tvivel om huruvida jag ville ha dig i mitt liv eller inte. Det kändes som att jag hade väntat på att få ha dig i mitt liv sedan dagen då jag föddes. Men jag blev rädd. För jag visste någonstans långt inne att han inte behandlade mig väl. Även om misshandeln inte hade eskalerat ännu så visste min mage långt innan hjärnan förstod. Ännu mer visste jag, att jag aldrig skulle låta honom behandla dig så. Från dag ett behövde jag överväga att göra en abort. Jag krävde förändring för att du skulle få leva. Jag behövde att du skulle leva. Jag satte krav på din pappa och till en början fungerade det. Först någon vecka, sen dog du, sedan några dagar, sen dog du. I slutet kunde jag inte ens få vara säker på att du skulle leva några timmar åt gången. Men varje gång det blev bättre levde jag som om det skulle vara så för all framtid. Som om du faktiskt skulle få leva. Som om allt var förändrat och jag skulle få behålla meningen med mitt liv.


I efterhand vet jag att allting var en lögn. Att göra en sen abort gjorde nog allting ännu mer svårt. Du hade vuxit till att bli en riktig liten bebis, med fina drag, små fingrar tår och ögonlock. Samtidigt var jag inte redo att ge upp hoppet tidigare för du var destinationen och allting annat var bara vägen till dig. Jag hade inte kunnat leva med mig själv som jag faktiskt kan idag, om jag inte hade tömt ut alla alternativ. Jag kan med ett lugn i magen säga att jag gjorde exakt allting för att du skulle kunna få leva. Men det gick inte. När du dog hade jag förlorat dig över 50 gånger. Jag hade redan levt i den skräcken så länge. Så när du väl var borta och jag låg på BB och skrek "jag kunde inte skydda henne" hade jag redan upplevt förlusten väldigt många gånger. Mitt hjärta blödde, magen var tom och du hade dött för sista gången. Jag har fortfarande mardrömmar om att jag behöver åka in till sjukhuset och låta dig dö. För min hjärna har inte förstått det här med tid eller rum när det kommer till din död. Du har dött så många gånger, och ibland är det svårt att förstå att jag inte längre är gravid. Att du inte längre hör mitt hjärta slå. Att du inte längre ska komma till mig i Januari. Men i slutet av sommaren dog du för sista gången. Nu dör du bara i de värsta av mina drömmar. Fortfarande regelbundet. Jag förlorade dig och min barnlängtan gör så ont att jag nästan kräks ibland. Jag var framme vid min destination men den slets bort från mig och nu vet jag inte var jag hör hemma. Jag vandrar inte samma väg som jag gjorde innan jag kom fram till dig, men försöker förstå att en ny destination väntar mig. Jag kunde inte tro på det förut, det kan jag inte riktigt nu heller. Men jag måste försöka för jag kan inte sluta gå när jag lovade dig att jag skulle fortsätta. Jag är vilsen i livet och allting känns tomt. För jag vill bara vara framme igen. Min riktning är klar, tydlig, denna gången. Förut orkade jag bara gå till nästa sak som kunde hålla mig vid liv. Nu har jag ett tydligt mål, en klar destination. En kärleksfull relation. Ett syskon till Elise. Och sedan evigheten, med henne. Elise är platsen jag inte kunde stanna kvar på, men som jag är oändligt tacksam för att jag fick besöka en tid. Elise är det största som hänt mig. Hon blev ett kort stopp på vägen medan hon borde vandrat resten av livet med mig. Nu är hon min slutdestination. Jag måste tro att vi ses igen.


Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

コメント

5つ星のうち0と評価されています。
まだ評価がありません

評価を追加
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page