Den som var du är inte längre kvar

Anteckningar efter ett av mina besök hos mamma på hennes boende.

Jag kryper upp i sängen, lägger mig tätt intill dig och du börjar smeka mitt hår och klia mig i nacken. Precis som när jag var liten. Det känns så hemvant, men samtidigt är allt annorlunda. Nu är det du som är liten och jag som är stor; jag som med varsam hand hjälper dig att navigera genom tillvarons märkliga labyrint.

Plötsligt frågar du om jag har träffat mamma och jag funderar bråkdelen av en sekund innan jag svarar att nej, det var länge sen jag träffade henne. För jag inser att det är din mamma du undrar om jag träffat. Min mormor som varit borta i många år, men för dig är hon levande ibland. När tillvaron emellanåt ter sig helt obegriplig, tänker jag att din mamma står för en trygghet som du kände som barn. Jag hoppas att hon ger dig samma trygghet, styrka och värme som du alltid gett mig.

Lika snabbt som ögonblicket kom, är det borta och du pratar om något annat. Vi dansar en dans i minnenas trädgård, du för och jag följer dig dit minnet tar dig för stunden. Ibland är vi här och nu, andra gånger långt tillbaka. Vi rör oss mellan nutid och dåtid, snubblar till ibland och måste famla oss fram.

Den som var du är inte längre du. Skalet är kvar, men har fyllts av någon annan. Ibland ser vi skymten av dig därinne, men det är sällan och endast flyktiga ögonblick.

Mamma, min älskade mamma. Vem ska jag nu fråga om råd? Vem ska nu svara på alla mina frågor om allt mellan himmel och jord?