De små kistorna är tyngst att bära

Innan vi förlorade vår dotter visste jag inte hur otroligt viktig begravningen är för att komma vidare i sorgen. Att få ett väldigt och vackert avslut.

Begravningen var sorgligt och smärtsam. Men otroligt vackert.

Hon kändes närvarande.

Och jag kände ett lugn.

Jag satt vid hennes huvudände. Storebror frågade varför vi behövde begrava henne. Jag försökte förklara. Att hon bara är ett skal. Att lillasyster finns i ditt hjärta och omkring oss. Att hon är en ängel. Att skalet nu ska grävas ner, förvandlas till jord så fina blommor kan växa upp.

Tittar upp, ser en bjälke i taket och ser framför mig hur hon sitter däruppe. Men den där lite luriga blicken som var en av anledningarna till att hon kallades lilla grodan. Och hur hon är glad och vinkar till mig och storebror.

Det var inte en tung dag så som jag förväntat mig det. Det var sorgligt och vackert. Men med mer lugn än jag haft på länge.

🤍