BRA JOBBAT JAG.

Idag startar min tredje vecka på jobbet. Två timmar om dagen, fem dagar i veckan, jobbar jag. Jag har än så länge bara haft kontakt med min chef. I förra veckan tänkte jag att jag var glatt överraskad över att allt går så bra. Sen kom helgen och jag var helt förstörd. Jag har sovit och gråtit om vartannat hela helgen. Inte för att jag inte tycker om att jobba, utan för att allt det tvingar mig ut från Anniebubblan.

Allting utanför Anniebubblan, som tillhör mitt "gamla liv" när Annie levde, gör så fruktansvärt ont. Det är en tid i livet då allting var långt ifrån perfekt, men problemen som fanns gick det att göra något åt. Annies död är oåterkallelig. Annie kommer att vara död i resten av mitt liv.

Och jag vet ju detta. Jag vet det här hela tiden, varje dag. Men i bubblan kan jag leva lite i förnekelse. Gömma ansiktet i händerna och låtsas om att det här händer bara just nu. Så fort jag lämnar Anniebubblan slår det förflutna till mig hårt i ansiktet. Det förflutna som aldrig kan komma tillbaka.

Jag kan jobba hur mycket jag vill. Träffa gamla vänner. Träna samma saker, äta samma saker, se samma saker. Men ingenting blir någonsin detsamma, inte ens i närheten. Jag tittar inte med samma ögon. Jag känner inte med samma kärleksfyllda hjärta. När jag lämnar Anniebubblan så påminns jag om allting som jag kämpar så hårt med för att "komma vidare". Men hur långt jag än kommer, så finns det ingen slutdestination som innebär detsamma som det en gång gjorde.

För Annies död är oåterkallelig.

Annie kommer att vara död, i resten av mitt liv.

Mitt liv känns därför extramycket som en uppförsbacke just nu. En brant väg som jag aldrig når toppen på. Jag kämpar och kämpar, men ser inte ens slutdestinationen. Det är utmattande. Tröttsamt. Deprimerande. Men jag tänker inte ge upp. Jag får kämpa hårdare än förr för att må bra, och så är det. Anniebubblan är min viloplats. Där tänker jag fortsätta att vila när livet ser för mörkt ut. Men jag har tagit första stegen ut.

Och för det hyllar jag mig själv.

Bra jobbat jag.

Nu tar vi en dag till.

En dag i taget.

Längre än så behöver jag inte gå, inte nu.