top of page
  • Sara Flyckt

Barnlängtan & småbarnsår

Jag vågar knappt skriva ner det. Jag har varit så bestämd över att jag inte ska ha fler barn. Men senaste månaderna har jag fått sådan sjuklig barnlängtan. Jag vet inte om det bara handlar om en övergångsperiod, eller om jag verkligen bara vill ha fler barn. Kanske är det något som går över?


Det som har fått mig att välja bort det tidigare är flera saker.


  • Jag har varit utmattad och slut som människa och inte orkat tänka på något annat än mig själv och Leo JJ. ABSOLUT INTE kunnat föreställa mig ännu färre sömntimmar på natten eller barn på heltid för den delen (har ju Leo JJ varannan vecka).


  • Oro. Jag är fullkomligt LIVRÄDD för oro. Jag levde med konstant oro i över 2 år, vilket ledde fram till min outhärdliga utmattning. Bara tanken på att behöva oroa mig för gråt, smärta, sår, skrik - det ger mig ångest.


  • Att man måste vara två som vill ha barn för att det ska gå (i alla fall om man vill fortsätta leva tillsammans). Vi har varit eniga om att vi inte vill ha barn, Alle är bestämd medan jag har börjat tveka.


Framförallt så har jag varit rädd för att ett till barn skulle vara ett sätt att försöka komma över förlusten efter Annie, och det vill jag verkligen inte. Eller självplågeri med påminnelser om allt som Annie aldrig fick uppleva?? Men längtan är i alla fall där. Och den är enorm.


bilden föreställer Annies små bebisfötter i mina första små skor.


Men varför längtar jag plötsligt så intensivt efter barn?? Jag har funderat på det mycket och vad det kan finnas för anledning. En ganska stor anledning, kan vara att jag känner att mina år som småbarnsmamma togs ifrån mig. Redan när Annie var 2 år förvandlades våra liv till en enda lång ångeststräcka, tills den dagen då hon dog. Det var oro, rädsla, till och med skräck och trauma efter trauma. Kanske är det så att jag vill ha revansch på det. Bara få vara mamma åt en liten utan allt det andra.


Men det finns ju inte några garantier. Kanske får mitt barn cancer. Eller något annat. Jag VET att jag skulle klara det, och jag skulle älska det barnet precis lika mycket om inte mer. Jag vet av erfarenhet. Men jag frågar mig ändå, om jag verkligen vågar ta den risken. Ärligt talat så vet jag inte om jag gör det.


Jag får ge mig själv lite tid att landa i alla dom här känslorna. Se vart det leder. Kanske bestämmer jag mig för att vara färdig. Kanske bestämmer jag mig för att bli trebarnsmamma, och hoppas att det ens är möjligt. Leo JJ önskar sig inget hellre än ett till syskon. Men vad är det jag verkligen vill?


Vart livet leder är en gåta, som jag är glad över att jag ännu inte vet allting om.

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page