Bara en endaste liten stund till
Jag önskar att jag bara fick hålla dig, en endaste liten stund till.
Den enda plats jag minns att jag hade ro.
Den endaste famn som höll mig på marken, i världen.
De sista veckorna i hans liv höll vi oss på avstånd för att inte smitta honom med det vedervärdiga virus som till slut tog hans liv.
Vi fick inte krama, inte mata, inte hålla - knappt vara på ett avstånd där vi såg varandra.
Allt för att inte riskera hans liv.
Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att han skulle sluta chanslös i rum 12 på barnkliniken.
Aldrig någonsin kunde jag tro att de som svurit Ed att hjälpa var dem som vägrade honom hjälp, att allt föräldraansvar vi blivit matade med genom åren plötsligt inte skulle betyda någonting.
Plötsligt hade vi ingenting att säga, ingenting att göra mer än att se på medan vår son plågades till döds medan läkarna såg på, vägrade lyssna, ansåg att det var för hans bästa att han dog.
”Hur kan det vara bättre för honom att dö än att vara här?” Frågade jag läkaren.
”Att vi tror inte att ni hade gjort så här om det vore ett barn utan hjärnskada” påtalar min man
Läkaren svarar utan att tveka
”Nej. Nej det hade vi ju inte. Det är ju självklart så”
Han hade fått andra förutsättningar av borden att överleva om han inte haft sina funktionsnedsättningar.
Och för det - förlåter jag dem aldrig.