top of page
  • sorgcoachen

BÄSTA & VÄRSTA DAGEN I MITT LIV

Den här berättelsen är inskickad av vår medlem Nelly Ahlberg. Tack för att du delar med dig av Freja till oss! Vi hör dig, vi ser dig, vi känner med dig.


26:e, det är dagen hon föddes, 26:e, det är dagen hon dog. Freja hann bara bli en månad gammal. Min lilla solstråle som var så duktig, hon kunde redan le och hålla upp sitt huvud, hon var den sötaste och så mycket älskad av oss - sina föräldrar.


Det var en fin dag, midsommardagen. Vi var hos svärföräldrarna och firade, det var så varmt, för varmt, så jag såg till att Freja skulle ha så mycket mjölk hon ville ha. Hon såg ut att vara nöjd och lycklig. När vi kom hem så var alla trötta, vi gick upp till andra våningen för att försöka sova, men det var för varmt och för att inte riskera någonting tog vi bestulet att gå ner och sova på första våningen.


Jag ammade Freja när jag somnade, kommer alltid ångra den stunden, att jag somnade. Jag vaknar vid 4 tiden och Freja sov så fint tänkte jag, hon är så duktig ligger på rygg med huvudet på sidan.

Såg att hon hade spytt lite försöker torka spyan men inser att något är fel, När jag tänder ljuset har Freja spytt blod, massa blod.


Jag skriker, förstår inte hur är det möjligt, varför har hon spytt blod? Hur är det möjligt? Min man hoppar upp, ringer direkt 112 och försöker göra HLR på vårt barn. Jag förstår att det redan är för sent, hon är död. Jag känner det, finns ingenting vi kan göra, jag vill inte finnas mer, vill bara att någon ska ge mitt barn tillbaka till mig.


Ambulansen och brandmän kommer efter 5 minuter och efter ytterligare 5 minuter åker vi in till sjukhuset. Vi får välja att antigen stå och se på hur dom hjälper Freja, eller sitta i ett separat rum. Vi väljer att sitta i ett separat rum. Det känns som att det går evigheter innan läkaren kommer in till oss. Och då behövde han inte säga någonting, för vi kunde se det, vi förstod det - Freja var död. Vad vi än gör kommer vi inte att få tillbaka henne.


Den 26:e var den bästa och den värsta dagen i mitt liv. När jag fick henne i mina armar för första gången, och när jag fick hålla henne för sista gången och lämna mitt barn i ett kallt sjukhus en månad senare. Jag hoppas att vi kommer kunna ge syskon till henne i framtiden och att vi ska kunna prata om henne med dom.


Jag kommer alltid att älska henne,

och hon kommer alltid finnas hos oss i våra hjärtan.



Bilden är lånad och föreställer inte någon av personerna i berättelsen.

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page