top of page

Att hjälpa dig hjälper mig

Klockan är 10:20, jag sitter på en operationssal och andas i fyrkant med en patient som fått en panikångestattack. Det är fredag, och allt jag kan tänka på är att för arton veckor sedan om 10 minuter så gick vattnet. Han säger att det hänt ett par gånger förut, han får sån ångest att han nästan tappar medvetandet. Jag trodde ju också det först, att han höll på att svimma. Så jag klappade hårt på kinden, ropade namnet, frågade om han var med mig, ökade syrgasen och var redo att ta över andningen. Ge efedrin om blodtrycket var lågt. Han försvann en stund. Pulsen ökade till 130 slag i minuten och när han kom tillbaka, kom vi fram till att det nog var panikångest. Klockan är 10.30. Mitt vatten gick för 18 veckor sedan nu. Om 30 minuter, för flera veckor sedan, födde jag min Elise. Hon var död. Jag är fysiskt i operationssalen men mentalt är jag på BB. Klockan 11 för 18 veckor sedan låg jag där och skrek rakt ut av smärta. Värkarna hade gått över, men smärtan var av en helt annan karaktär. Jag skrek "jag kunde inte skydda henne! Jag KUNDE inte skydda henne!", och grät och vred mig i smärta. En form av psykisk smärta som bara skiftat form. En form av tortyr som fortfarande för mig är helt omänsklig. Jag säger exakt hur han ska andas: ett långt andetag in, för att sedan hålla andan en stund, och sedan en lång utandning och en stund av att hålla andan igen innan nästa långa inandning. Jag ger Propofol och för att han ska få slappna av ordentligt. Det går lättare att andas, pulsen lugnar sig.

Fredagar har blivit fruktansvärda. Kroppen minns, magen känns extra tom på just fredagar och smärtan är oftast totalt obarmhärtig. Jag sitter fullt munderad, med mössa som täcker även halsen, munskydd, röntgenförkläde. Om han orkade kolla upp skulle han bara se mina ögon. De är trötta. Han andas enkelt igen. Propofol är magiskt på det sättet. Jag minns hur jag sa till min psykolog i början, att jag bara ville bli nedsövd, bedövad. Vi kom fram till att det skulle göra precis exakt lika ont, hur länge jag än varit borta. Att vakna till samma verklighet som jag blev nedsövd från. Jag behöver lära mig att leva i vakenhet med min nya smärta. Den försvinner inte. Den bara ändrar skepnad, kommer och går men en del av den finns alltid med mig. Jag tror inte han förstår hur mycket han hjälper mig när jag får hjälpa honom. Jag är narkosjuksköterska men jag kan inte bedöva min egen smärta, jag kan inte söva ner mig själv eller komma ifrån den. Men honom kan jag hjälpa. Hans tillstånd kräver mitt fokus och mer och mer är jag även mentalt i operationssalen. Han skäms för att han fått en ångestattack. Jag säger till honom att han aldrig någonsin ska känna skam för en sån sak. En helt naturlig reaktion på en jobbig situation. Han har lärt sig andas i fyrkant nu, efter att ha frågat vad man egentligen kan göra när det blir sådär. Kanske kommer han minnas någon gång när ångesten kommer krypande. Kanske suddade propofolet ut allt minne av händelsen. Jag fick lämna mitt trauma för en stund. Jag orkade hålla ut hela passet och är hemma i trygghet. Låter mig känna. Skriva. Jag låter smärtan ta över igen. Pain demands to be felt, som det står i The fault in our stars. Jag ska hälsa på min Elise ikväll, vid hennes lilla ruta av världen. Det gör ont, att jag redan haft all min tid med henne. Det blir inget mer. Bara oändliga mängder stunder på minneslunden, eller torsdagskvällar som blir fredagsnätter då min hand smeker över magen som en gång i tiden kunde ge henne den trygghet som aldrig fanns för henne utanför. Ingen tid skulle någonsin räcka med henne. Hon skulle alltid ha lämnat för tidigt om hon försvann innan jag gjorde det. En del av mig dog med henne. Jag försöker acceptera att det är så. Det är svårt.


65 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page