Att förlora ett barn
Det där overkliga. Ofattbara. Läskiga. Hemska. Det som bara händer andra och inte en själv. Det hände oss. Våra barn dog.
Sally dog av en hjärnskada hon fick efter att hon fick en syrebrist när Alexandras livmoder sprack. Hon blev 4 månader.
Ture dog av den fruktansvärda hjärnsjukdomen Krabbes sjukdom, som gör att kroppens funktioner slutar fungera en efter en. En tuff och smärtsam sjukdom, där de minsta barnen som blir sjuka oftast inte blir äldre än 2 år. Ture blev 1 år och 5 månader.
Sally
Ture
Våra barn vårdades på Lilla Erstagården. Ett barnhospice i Stockholm. Det enda i Sverige.
Ett ställe ingen vill behöva vara på, men som är så uppskattat och tacksamt för att det finns. Det var där vi träffades, Alexandra som är mamma till Sally, och Emelie, som är mamma till Ture. Det första samtalet vi hade ihop i matsalen var huruvida vi skulle välja att våra barn skulle jordfästas eller kremeras. Ett hemskt samtal att behöva ha. Men så viktigt samtidigt. Ett av många jobbiga och hemska samtal vi haft med varandra, under tiden våra barn fortfarande levde. Samtal som handlade om död och sorg. Förtvivlan och rädsla. Tuffa beslut. Som att behöva beställa kista, eller hur gravstenen skulle se ut. Såklart varvades samtalen också med fina saker. Med pyssel och att skapa minnen av våra barn, som vi ju visste skulle dö alldeles för tidigt. Inga minnessaker i världen skulle kunna ersätta tiden vi skulle missa tillsammans. Men samtidigt de viktigaste och finaste sakerna vi har.
Alexandras hand med Sallys fot, gipsavgjutning där formen gjordes med alginat.
Pappa Ante, mamma Emelie, Ture och Ester. Handavtryck med fingerfärg i olika färger.
Under tiden som vi var på Lilla Erstagården pratade vi båda om vad vi saknade i form av stöd och information. Vad händer egentligen när ett barn dör? Hur ser dödsögonblicket ut? Vad händer efteråt? Kommer man någonsin kunna leva igen? Skratta och vara glad?
Frågor som vi inte riktigt lyckades hitta svar på.
Några veckor efter att både Sally och Ture dött med bara några få veckors mellanrum, kom idén om att starta en egen podd på tal första gången. Men det skulle dröja ungefär 8 månader till innan vi faktiskt vågade ta steget. Utan kunskap och erfarenhet började vi, med hjälp av Google, podda. På 3 år har vi nu släppt över 80 avsnitt. Vi har blivit närmare vänner än vi någonsin skulle kunnat fantisera om. Det har tillkommit 3 barn efter Sally och Tures död. Emelie har fått lilla Ester och Alexandra har fått Iris och Adrian (Alexandra har också Nicolas sedan tidigare). Utan dig, som podden heter, blev dessutom hösten 2021 ett AB.
Det var ett stort steg i vårt arbete mot att göra död och sorg mindre tabubelagd. Vi vill fungera som ett stöd för andra som varit med om tuffa förluster i sitt liv. Vi vill kunna hjälpa till med det vi kan, och utifrån vår erfarenhet ge kunskap och utbilda i hur man som sörjande vill bli bemött och vilka behov som kan finnas. Det är viktigt för oss att göra någonting vettigt av allt elände och att sprida Sally och Tures namn och berättelser.
Här i denna blogg kommer vi fortsätta berätta om oss själva och våra barn. Vi kommer också att komma med konkreta tips och råd hur man som både sörjande och anhörig till sörjande tar sig igenom dagarna. Vad som hjälpt oss och andra. Vad man kan förbättra. Vad man kan tänkas behöva mer av.
Vi hoppas du vill hänga här med oss! Och tveka inte att ställa frågor. Vi svarar så gott vi kan, och i mån av tid. Allt arbete vi gör med Utan dig är helt ideellt och görs utöver heltidsarbete och familjeliv.
Du kan också hänga med oss på instagram, @utandig.ab heter vi där.
Podcasten hittar du ”där poddar finns”.
Tack för att du tagit dig tiden att läsa ända hit.
Stor kram,
Alexandra & Emelie
