Aldrig, aldrig aldrig mer

Jag minns inte mycket från vårt avsked av dig. Inte mer än det jag sett på bild eller i film.

Jag är glad att jag har dem när minnena sviktar, för det är ju sista gången jag fick vara nära dig i den fysiska form du var, om än ett kistlock emellan.

Men jag minns att jag viskade genom väggen som skilde oss åt

-jag älskar dig, jag kommer aldrig glömma dig. Jag ger mig aldrig.

Så idag efter att jag hämtat barnen så åker en begravningsbil förbi parkeringen och jag kastades tillbaka till den 25: februari för ett ögonblick.

Mitt i minnesceremonin, bland tårar skratt och smörgåstårta stod jag och din far och såg bilen med din lilla kropp köra iväg.

Vi följde den med blicken tills vi inte såg den mer. En svart bil, som tog vår son ifrån oss. Allt det som vi skapat han och jag, i en liten blå kista dekorerad med självlysande stjärnor.

Däri låg vårt lilla barn, klädd i en leopardoncie som han fick i julklapp av mormor och morfar, med teckningar leksaker armband och de sista hälsningarna vi kunde ge.

- nu åker han…Snyftade jag i chock och lade mitt huvud mot din pappas bröst.

En svart bil, åkte iväg med vårt barn. Och vi fick aldrig vara nära honom som han var igen.

Endast aska är kvar. I en urna under jord. På en plats som inte är hemma, inte längre och aldrig mer

-varm i min famn