ALDRIG ÄR HON BORTA.

Jag drömde om Annie. Där var hon. Så naturligt. Som om hon aldrig varit borta. För första gången sen Annie dog handlade inte heller min dröm om att hon dog eller skulle dö. Annars brukar mina drömmar alltid handla om att Annie inte får luft eller att jag måste göra hjärt och lungräddning. Den här gången var hon bara med. När jag vaknade ville jag inget hellre än att somna om igen. Varför vakna till den här verkligheten? Men jag kunde inte somna om så jag låg och bläddrade i telefonen bland gamla videoklipp. Det slutade med att jag bara grät efter mitt barn som är död.

Jag tvekade en stund på om jag verkligen skulle dra igång bloggandet. Jag vill så gärna skriva av mig men samtidigt så vet jag att varenda stycke handlar om jobbiga saker. Även när något bra och fint händer så överskuggas det ändå av den omänskliga saknaden och sorgen. Det är omöjligt att förminska den eller förneka den. Jag börjar mina dagar med att tänka på henne. Sakna henne. Drömma om henne. Jag avslutar mina dagar med att tänka på henne. Sakna henne. Drömma om henne.

Därför kommer varje ord jag skriver här att handla om henne. Nämner jag inte hennes namn så kommer ändå vartenda ord att vara en skugga av henne. Den smärtan jag känner. Saknaden jag känner. Men framförallt. Den villkorslösa, oändliga kärleken som jag känner för henne. Och hur kärleken till mitt döda barn bara växer för varje dag. Kärleken till henne är inte jämförbar med något annat. Och därför, stänker det ner allt som skrivs.

Jag drömde om Annie. Där var hon. Så naturligt. Som om hon aldrig varit borta. För aldrig är hon ju det.

Aldrig är hon,

borta.