Nära, nära
Elise. Jag förlorade dig igen. Du var borta i en vecka. Jag kunde inte känna dig längre, som jag känt dig sen du dog. Jag kunde inte känna dig längre, och mardrömmarna tog över. Jag drömde om hur jag förlitat mig på att Han hade dig, men sedan hade han dig inte. Jag skulle tagit hand om dig, och när jag efter ett panikartat sökande hittade dig hade du redan börjat dö ifrån mig igen. Dina händer var blå, marmorerade, din andning borta. Jag andas åt människor på jobbet. Men jag kunde inte få dig andas. Blånaden spreds uppåt dina armar, över hela dig, tills du var förlorad igen. Jag förlorade dig så många gånger medan du fortfarande levde. Sen förlorade jag dig när jag tog beslutet. Och igen när du föddes. Du föddes för att dö. Du var borta i en vecka. Det var mörkt för mig, och när inte ens självmordslinjen svarade ville jag se det som ett tecken:
Du Får Lov. Att gå. Att vara nära, nära, igen. Jag ville gå Elise. Jag ville gå till dig. Men jag lät mig känna. Jag la mig platt och kände allt som jag försökt stänga av ifrån. Jag lät varenda känsla vandra igenom kroppen, expandera. Sorgen efter dig fick lov att expandera. Och då hittade jag min röst igen, min magkänsla. Jag gjorde mig fin, tog på en klänning och mascara och köpte en vacker bukett blommor på torget. Jag köpte ett nytt stort hjärtanljus, ett kort. Jag beslutade mig för att sluta respektera andra människors obekvämlighet med min sorg mer än vad jag respekterar sorgen i mig själv. Jag skrev ner orden som kanske gör ont i andra människors magar, för minneslunden är min plats att sörja också. Jag får lov att skriva till dig. Att lämna blommor. Att tända ljus. Sedan gick det många timmar innan jag vågade. Jag visste att det lika gärna skulle kunna få mig att tippa över om jag åkte till din minneslund. När det började bli skymning åkte jag. Och jag grät. Jag gjorde fint. Jag skrev på ljuset, inte lika många ord denna gången, bara tre: Du Fattas Mig. Jag lät bladen i buketten skydda kortet jag skrivit. Jag höll handen mot magen och kollade upp. Och så kände jag dig igen. Jag kände dig igen. Och det var som att jag drog veckans första andetag. Som att jag drunknat men äntligen nådde ytan. Så jag satt där länge och bara pratade med dig. Först tänkte jag bara, men sen pratade jag med dig. Och kanske är det ungefär då jag blev galen på riktigt. Men jag bryr mig inte. Sedan dess har du känts närmre igen. Kanske var du där hela tiden men att jag inte var det. För hela veckan då jag inte kunde känna din närvaro såg jag till att vara överstimulerad, jag hade TV, ljudbok och ibland även musik på samtidigt. Jag sprang runt sjöar, kunde inte sitta still, var fast i paniken. Kanske var du där hela tiden, men att jag var borta, ur mig själv. Men jag har dig nu, jag har dig igen. Jag vågar tro, inte på någon gud, men på att du är med mig. Och när du är med mig klarar jag vad som helst.
