Sol

Jag har ett komplicerat förhållande till sol.

Vår dotter dog en vacker vårvinterdag. Solen sken, himlen var blå och åkrarna hade rimfrost kvar efter natten. När jag åkte med ambulans nummer två in till sjukhuset minns jag att jag tänkte: "barn kan inte dö en sån här vacker dag". Samtidigt som jag vaggade i stolen och upprepade "hon är död" om och om igen.

För jag visste, även om sjukhuspersonalen inte ville ge definitivt besked där och då så visste jag.

Jag visste redan i sängen, när vi hittade henne. Jag såg direkt att hon var död.

Klockan var kring sex på morgonen. Jag vaknade och reflekterade över att oj vad länge hon sovit utan att amma. Vände mig o och såg att hon låg med ansiktet in mot babynestets kant. Jag vred runt henne samtidigt som jag tänkte, "oj så fel hon hamnat, måste vrida upp henne, det kan vara farligt". Hon är blå, stel och blodig runt näsan. Först ser jag bara blodet, tänker att hon blött näsblod. Sen ser jag hur stel hon är och att hon är blå.

Jag skriker rakt ut "hon är död, vi har dödat hennne".

Just de orden kommer jag upprepa första veckan om och om igen. Just de orden kommer jag ångra.

Vi startar HLR, ringer 112 och får hjälp av vår granne som är läkare. Ändå ligger hon sen på en brits i akutrummet med elektroder på magen. De dödförklarar henne när jag kommer in. Död på en kall brits på sjukhuset.

Jag kommer aldrig få bilderna av hennes död ur mitt huvud.

Skulden var som en svart, blöt filt första veckorna. Den överskuggar allt, till och med sorgen. Jag var övertygad om att om vi bara lagt henne i spjälsängen så hade hon levt. Om hon inte legat i babynest hade hon levt. Om inte sonen legat i samma säng hade hon levt. Om vi haft andningslarm hade hon levt. Om vi varit vakna hade hon levt. Om om om om. Ständigt detta om.

Det krävdes fyra läkare för att övertyga mig om att skulden inte var vår. Att vi inte hade kunnat rädda henne. I början väntade jag på obduktionsrapporten som om det var det enda som kunde ge frid.

Efter den fjärde läkarens samtal med oss kunde jag äntligen koppla ihop händelsen med logik. Och acceptera att skulden inte var vår. Den var inte någons.

Efter läkarutlåtande och obduktionsrapport vet vi inte varför hon dog. Hon var fullt frisk. Men vi vet också att hon med största sannolikhet dog tidigt på natten, innan det var dags för amning som hon brukade vid 2-3 tiden på morgonen. Vi kan ana att hon hamnat på sidan efter döden. Och att hon skulle gjort väsen av sig om någon av oss knuffat till henne. Vi vet också att även med larm så är det inte alls säkert att vi hade kunnat återliva henne, om hjärtat stannat hade det varit kört i alla fall.

Vi gjorde allt vi kunde, hon låg på rygg i babynest. Vi ammar, hon hade napp, vi röker inte och vi var nyktra. Och det räckte inte. Men vi bär ingen skuld. Det var ingens fel. Det var meningslöst, men det var ingens fel.

Och det smärtar mig att vi var så övertygade om det i början. Att jag upprepade orden "vi har dödat hennne" så många gånger inför vår son. Jag hoppas vi därefter har upprepat tillräckligt många gånger att det inte var vårt fel.

Men jag lever med oron att vi gör alltid skadat vår 4-åring genom att i första hand bära skulden och inte sorgen. Att ha planterat ord i honom som inte var sanna.

Jag försöker njuta av solen, badar och leker med sonen. Försöker se den som mindre hånfullt.

Det går sådär.