• Oro •

Oron växte inom mig och jag kände att jag Inte riktigt kunde hantera den, jag var konstant orolig att något skulle hända. Trots att Andreas bara varit hemma själv ett dygn.

Det första jag gjorde på morgonen när jag vaknade var att skriva och fråga om han hade sovit gott, dagen gick och jag fick inget svar..

Det var nu 23 december, dagen innan julafton. All julkänslan hade försvunnit och det kändes så konstigt att vi mitt i allt det här skulle fira jul.

På julaftonsmorgonen skrev jag och önskade god jul och fick äntligen ett svar, den lättnaden. Jag hade lite ångest över den här dagen men Andreas hade sagt att jag inte behövde oroa mig för honom, han var bjuden hem till en kompis och hans föräldrar men han visste inte om han orkade åka dit.

"Jag vet inte om jag orkar, jag åker nog bara till mormors grav och tänder ljus"

Vår mormor hade gått bort för tre månader, det var en stor sorg för oss alla. Om inte lite större för Andreas som hjälp mormor sista tiden i livet och Andreas och mormor stod varandra otroligt nära.

Det sista jag ville var att han skulle sitta själv men jag kunde inte påverka hans val men han visste att han var välkommen till oss också om han ville.

På juldagen bjöd jag hem Andreas till oss men även då fick jag återigen svaret att han inte orkade och jag fick en känsla av att han ville dra sig undan..