DET.

Jag ligger halvsnett, nedbäddad bland kuddar och med min stora stickade tröja som täcke. Det är mitten av april och snön yr ute som om det vore februari. Snön lurar i alla fall mig tillräckligt mycket för att få någon slags falsk känsla av fjällstugemys. Kanske är det också boken "Snöfalken" som ligger bredvid mig, som gör att känslan blir extra påtagligt. Ändå har jag inte ens öppnat den än. För som alltid när jag tänker läsa slutar det ändå med att jag ligger och blippar på telefonen. Jag har så mycket tankar och känslor som behöver skrivas ner. Så många minnen som jag inte vill glömma. Så många värdefulla ordväxlingar. Det snurrar i mitt huvud så fort som jag försöker komma till ro med en bok eller ett bad. Allt som jag håller instängt tränger sig fram. Även det jobbiga. Även det dåliga. Det hemska. Det omänskliga. Jag ser ut genom fönstret. Min Alle är ute i snörusket och jobbar. Han gör en fånig min när hans blick möter min. En sekund glömmer jag min tornado till hjärna. En sekund är mer än ingen sekund.

Jag försöker så gott det går att skriva ner det som min hjärna försöket spruta ut och allt som den sliter med sig i sin väg. Varenda tanke. Varenda känsla. Förutom när Det händer. Förutom när Det kommer upp. Det som inte får nämnas. Det som inte får dyka upp alls i mitt huvud fast det gör det ändå, mot min vilja. Kanske har jag kämpat länge nog med att förneka vad som hänt. Det kanske behöver skrivas ner. För det som hände, det hände. Jag sjunker ner lite djupare mellan kuddarna. Minnet av Annies panikslagna ansiktsuttryck tvingar mig att andas stressigt och tårarna sprutar obehindrat. En enda sekund av att tänka på Annies ansikte den natten räcker, för att min kropp ska göra fullständig revolt. Jag tas tillbaka till äggvita väggar, diarrégult gummigolv, och långa planlösa korridorer utan själ. Ett ställe jag hatade. Ett ställe jag saknar. För där var vi ändå tillsammans. Jag räknar mina andetag. Försöker lugna mig själv. Jag andas och torkar mina tårar. Jag stoppar undan Det i ett fack långt, långt in. Sen kan jag bara hoppas, att jag får vila från minnet, åtminstone tills kvällen kommer och natten analkas. Åtminstone i några timmar. Jag ser ut genom fönstret och möter Alles blick. Han ler. Han vet ingenting om att jag just nästan dött inombords. Jag ler tillbaka.

En sekund, är mer än ingen, sekund.