top of page

Övergrepp

"Men han förgrep sig på dig när du sov" säger sjuksköterskan, som för att bekräfta mig i att beslutet jag tog, trots hur fruktansvärt jag mår, var ett klokt beslut.

"Det var ju bara för att jag inte kunde tillfredsställa hans behov när jag var vaken" svarar jag.

Jag skulle aldrig lägga skulden för något sådant hos någon av mina vänner, eller vem som helst egentligen, som berättar om liknande erfarenheter. Men det är enklare så, att ta skulden själv. Det är enklare att hata sig själv än att hata mannen som tvingade mig gå igenom detta, Jag kan inte berätta för honom någonting av det han gjort, för han kan inte ta ansvar, det kan bara resultera i tre möjliga scenarion: 1) Han får mig förstå att det var mitt fel, att jag orsakade situationen 2) Han ber om ursäkt, är jätteledsen, lovebombar mig i maximalt 1 h innan allting börjar om igen och scenario 1 återupprepas fast i ett ännu högre grad, och allting är ännu mer mitt fel och jag inte kan älska honom rätt eller tillräckligt 3) Han hotar om att ta livet av sig


Jag funderar på att skriva brev, arga brev, hatbrev, till honom, för att få ur mig all ilska, frustration, sorg, och allt svek. Jag skulle vilja få honom lida som han har fått mig lida. Skulle vilja säga om och om igen att det var han som dödade vårt barn för det är egentligen sanningen. Han förtjänar att ha så ont som jag har. Han förtjänar ingen utväg, han förtjänar inte att kunna skylla på mig resten av livet, att inte behöva ta ansvar, att inte bli anmäld, att inte lära sig den hårda vägen. Men jag tänker inte göra det så. Dels för att jag inte vill ha någon kontakt med honom, men också för att han har alldeles för många problem i huvudet för att någonsin kunna förstå ändå. För honom kommer det alltid vara externa faktorer som gör att han mår dåligt, att hans barn dog, att jag lämnade, han kommer aldrig kunna ta ansvar för sina egna handlingar eller sitt eget mående. Jag tänker skriva brev och elda upp dem istället. Jag vill inte ha hans död på mitt samvete även om hoten förmodligen bara är ett sätt att försöka manipulera och kontrollera mig. Han förtjänar inte att få dö ens. Det är alldeles för lindrigt. För det var egentligen övergreppen som blev droppen. Jag kunde se honom förgripa sig på henne, nästan varje kväll när jag blundade för att somna. Såg framför mig hur han hade blöjan av längre än nödvändigt för att bara kolla på hennes underliv, kanske trycka in ett finger, smeka hennes kropp, ta på hennes alldeles nyfödda bebisbröst - allt medans han tar på sig själv med? Tills hon hade blivit stor nog att göra det? Jag har inga belägg för att detta skulle komma att hända. Men jag hade en magkänsla. En stark äcklig magkänsla. Det är en sak att själv bli utsatt för övergrepp - men tanken på att någon skulle utsätta mitt barn för det? Det har många gånger fått mig kräkas. Alltså på riktigt kräkas. Jag kunde inte vara säker. Jag hade en magkänsla. Och min magkänsla hade rätt, så många gånger.

36 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page