ÖNSKA LIVET UR ANDRAS BARN

Jag fick otroligt mycket respons igår på att jag skrev grattis till Melina (Annies bästa kompis) som fyllde 7 år. Eller, det var väl inte grattiset i sig utan det faktum att jag skrev att jag är så tacksam att Melina finns här idag, och att Annie är hennes skyddsängel. Så varför reagerar man?

Jag tror att vi människor har svårt att se att det kan rymmas fler känslor i oss samtidigt. Jag tror att många förstår att det känns jobbigt att Melina fyller 7 år - men inte för att just Melina fyller 7 år. Utan för att Annie har slutat fylla år. Här kommer alltså ett inlägg i ärlighetens namn som vanligt.

Jag älskar Melina. Jag är mer än tacksam över att hon lever. Tänk om hon inte hade överlevt sin cancerbehandling? Det hade varit... omänskligt. Orimligt. Fruktansvärt. Precis alla dom känslor som jag ju känner över att Annie är död. Alla dom känslorna ryms samtidigt som jag också känner en saknad efter mitt barn.

Jag kan alltså vara otroligt glad över att Melina lever, samtidigt som jag är otroligt ledsen över att Annie inte gör det.

Jag tar verkligen INTE illa upp av er respons. För hur ska man veta? Hur vet man hur en änglamamma tänker när barnen i hennes närhet växer upp? Det vet man inte. Och jag är inget facit på hur alla änglamammor känner. Men jag har inget val än att låta allt få finnas samtidigt. Jag kan inte trycka bort något.

För jag älskar Melina. Jag hade aldrig för mitt liv önskat livet ur henne? Mitt liv hade varit tomt utan hennes kärlek och hennes klokhet. Framförallt hade min bästa väns liv varit outhärdligt. Det hade jag aldrig önskat för någon. Men jag hade önskat att det fanns mer liv kvar åt mitt barn.

Det är en ganska stor mänsklig missuppfattning - att vi hade kunnat välja. Det är en farlig tankestig att vandra på. Jag har själv skrivit om det tidigare, och vi pratar om det i första avsnittet av podden. Vi har inga val när det kommer till cancer, överlevnad, livet och döden. Att sätta sig in i en situation där man föreställer sig omänskliga val, är bara elakt. Och så fruktansvärt onödigt. Att se verkligheten i vitögat är det bästa.

Och i den här verkligheten så är Annie död. Därför smärtar det i mitt hjärta när jag blir extra påminnd om att Annie aldrig någonsin kommer att fylla fler år. Att hon är en evig fyraåring. Den ryggsäcken bär jag vid varenda födelsedag, hennes och andra barns. Men vet ni? Samtidigt är jag så genuint tacksam i själen över att Melina fortsätter att fylla år. Att alla andra barn i min närhet gör det. Känslorna går hand i hand. Sida vid sida.

Precis som Annie och Melina.

På något sätt kommer jag alltid

att se just det det framför mig.

Annie och Melina,

Hand i hand

Sida vid sida.