ÅRSTIDER OCH SÄSONGER.

Det är något med årstider. "Säsonger". Varje gång det blir ny årstid, så påminns jag extra mycket om att Annie inte är här. Det är inte det att jag glömmer bort henne annars. Men det flyter liksom på. Sen kommer en ny årstid, som ju oftast får en att finurla på sin framtid.

Åh, vad ska jag göra den här sommaren?

Nu är hösten här och skolor börjar, jobben börjar, "nya tag".

Det börjar bli kallare, december närmar sig med jul och snö.

Nu är det vår, allt återföds.

Allt återföds utom Annie. Varje årstid har en viss ton av förväntningar med sig. För mig ger det en känsla av hopp och glädje. Det där nya känns alltid så spännande. Det kanske bara är jag, men årstider är mitt liv. Jag älskar varenda en och längtar efter varenda en. Jag får nya kraft och energi inför varje årstid och jag känner mig peppad på livet.

Kanske är det snarare den där känslan av att vara peppad på livet som gör att saknaden efter Annie växer. Det är som att jag kan vara hur peppad som helst, men jag ska inte tro och tro att livet blir perfekt inte. För det kan det ju inte bli utan henne. Att hon inte är här skuggar ner precis allt. Och så är det. Så vill jag att det ska vara. Och så får det bli.

Jag älskar ändå årstider. Men jag saknar henne mer inför varje. Det gör ont nu. Varje ny årstid gör ont. Men så är det i allt som känns bra. Det blir aldrig tillräckligt utan henne. Det skapar en kontrast som är svår att ta till sig.

Jag älskar livet.

Men jag hatar livet utan henne.