top of page

Älskade barn vad du skräms

Det har varit en trasslig vinter och vår för Juni. Hon har svårt att ventilera ut koldioxiden i kroppen. Senaste gången det hände hade hon nästan 12% koldioxid i blodet. Juni gick inte att väcka, men reagerade på smärta när sjukhuspersonalen satte flera nålstick i henne i akutrummet. En vuxen, frisk människa hade hamnat i koma med de nivåerna i kroppen. Läkarna sa flera gånger att det var oerhört viktigt att hon svarade på behandlingen med högflödesgrimman, annars fanns det inte så mycket mer att göra. Där och då var jag så fokuserad på att försöka förstå vad som faktiskt hände runtomkring mig att jag inte tog till mig allvaret i situationen. Andningsfrekvensen låg rätt stabilt på 7-9 andetag i minuten. Ett friskt barn ligger på kanske 20-25 andetag per minut. Juni kommer väl iallafall upp i 14-16 när hon mår bra. Ständigt en ström människor som kom in, ställde frågor, tog prover. Min Juni låg där och sov tungt i den stora sjukhussängen. Hon såg så oerhört liten ut.


Upp till avdelningen där personalen fortsatte med täta kontroller. Nytt koldioxidprov togs. Det hade gått ner. Jag pustade ut lite. Juni fortsatte sova och slog upp sina blå ögon först morgonen därpå. Då hade hon sovit i 22 timmar. Sen var hon precis som vanligt igen och proverna fortsatte att gå nedåt. Tre dagar senare åkte vi hem med tillåtelse att höja flödet på högflödet vi har hemma. Allt som hänt, allt läkarna sagt och en enorm trötthet gjorde att alla känslorna kom fram på kvällen när jag skulle lägga mig. Verkligheten kröp in under skinnet på mig. Juni är sjuk, på riktigt väldigt väldigt sjuk. Krabbes har med all sannolikhet tagit över ännu mer. Oron sitter fortfarande som en skärva i hjärtat och skaver så fort hon är extra trött. Trots att jag vet att högflödet vi har här hemma hjälper henne att ventilera ut koldioxiden. Sanden börjar rinna ut...


Men idag mår hon bra. Just idag mår hon bra. Vi får leva på det.

21 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Är det rimligt?

Det har varit en tung höst. Att Juni har blivit sämre är ju egentligen inget att diskutera. Och inget som människor behöver berätta. För jag kan både se och förstå själv vad som händer. Jag tänker på

Tänk att få trösta sitt barn

Jag vaknade av att Juni grät. Jag satte mig upp och lyssnade, redo att springa ner. Men det var tyst. Då insåg jag att det var en dröm. Juni kan inte gråta och har inte kunnat på flera år. Jag pratar

Diagnosdagen

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page